Ingalill

Här skall jag försöka skriva ner lite om Ingalill och hennes tid tillsammans med mig.

Ingalill Öhrn föddes den 6 februari 1944 i huset Ingemarsborg som ligger på Häsängsvägen i Karlskoga. Hon föddes med ett hjärtfel som opererades 1953 på Karolinska i Stockholm. Det var en bland de första operationerna med en hjärt-lungmaskin av professor Senning. På den tiden kunde man inte ”laga” hjärtat helt, det var ett hål mellan kamrarna i hjärtat, som kallas för  Eisenmengers syndrom.
På grund av detta så har Ingalill haft lite sämre ork än normalt hela livet.

Jag kommer ihåg Ingalill sedan hon var liten (ca 3 år) eftersom hon då bodde i samma kvarter i Nedre Aggerud. Jag kom ihåg att det bodde en liten flicka i röd overall i ett hus på Lilla Svängen som bara hade tre fingrar på ena handen.

De flyttade till Skogsrundan efter Aggerud och därefter till Björns Hotell på Stationsgatan. Viola och Paul Öhrn hette hennes föräldrar, Paul var gjuteriförman i Bofors och Viola jobbade i konsumaffärer (Torghallen och Skrantahallen) i Kga.

Ingalill och jag träffades i början på 60-talet på olika danstillställningar i Kga och Degerfors. Efter danstillställningar på Folkets Hus följde jag henne ofta hem till Klövervägen 26 dit hon hade flyttat när jag träffade henne. Ingalill hade haft några pojkvänner innan och under tiden vi träffades, men hon var min första och enda flickvän, nästan i alla fall.

Jag kommer ihåg att bland de första gångerna jag fick skjutsa henne hem, i min fars gröna Amazon, så skulle jag visa mig tuff och åkte ut en sväng på isen på Möckeln. Det var det dummaste jag kunde ha gjort, det var nära att det tog slut där.

Ingalill började jobba som kartritare på Karlskoga kommuns stadsingenjörskontor. Hon gick en utbildning till kartriterska i Stockholm. Hon bodde då hos bekanta i Årsta, Astor och Helmy.

Vi hängde ihop under hela skoltiden på gymnasiet och under ”lumpen” som jag gjorde på signaltrupperna i Karlsborg S2. Vi skrev brev till varandra under lumpartiden i stort sett varje vecka. Det var roligt att få ett brev när vi låg ute i stora militärtält i skogarna runt om i Karlsborg.

1963 åkte vi på vår första gemensamma semester till Öland och Skåne. Vi fick låna svärfar Pauls bil en Saab 93 med rattväxel.

1966 vann svärmor Viola en bil, Taunus 17m, med husvagn på lotteri. Paul tog fick då en ny bil men Ingalill fick husvagnen. Ingalill hade 1964 köpt/fått en begagnad VW 1200 av sina föräldrar. Vi förstärkte fjädringen på folkvagnen och kunde dra ikring med husvagnen till olika ställen.

En gång lånade jag Ingalills VW till Karlsborg, och då körde jag för fort på en grusväg i Röfors och krockade med en lyktstolpe. Det blev inga mer billån för resan till Karlsborg.

När vi i mars månad flyttade till Göteborg 1968, började både jag och Ingalill att jobba på Volvo. Jag började på deras dataavdelning och Ingalill började jobba som kontorist på ekonomiavdelningen bl.a med aktieregister. På den tiden förde företagen själv egna register över aktieägarna.

Efter något år fick Ingalill jobb på Göteborgs kommun som kartritare. Arbetsplatsen lång i närheten av Gustav Adolfs torg i centrum.

Efter något år när vi flyttat till en 3:a på Hisings-Backa, Sagogången, ville Ingalill att vi skulle flytta ner hennes piano som hon hade i Karlskoga. En dag kom det en ensam man med ett piano på flaket. Pianot var ett gammalt hederligt gjutjärns piano som var mycket tungt. Chauffören hängde på mig en sele sade åt mig att inte kröka på ryggen när vi bar upp den för 2 spiraltrappor. Jag hade blåmärken på ryggen i 14 dar.

Eftersom Ingalill inte kunde få egna barn började vi ansöka om adoptivbarn. Det tog tre år med diverse besök från socialen, intyg från vänner, arbetskamrater och även  från en präst. På den tiden och kostade det inte mer än flygresan med en flygvärdinna från Korea till Torslanda, ca 5000 kr.

Ingalill hade inte större problem p.g.a. sitt hjärtfel, men det var där på Sahlgrenska sjukhuset som hon fick diagnosen Eisenmengers syndrom av professor Varnauskas.

I november 1973 landade ett Lufthansaplan på flygplatsen 3 km från radhuset i Torslanda med vår flicka Ji Hej Ha som hon hette. Ingalill slutade att jobba och var hemma med Suzanne på heltid. I radhusområdet fanns det många unga familjer och Suzanne fick många kamrater och vi fick lära känna många trevliga familjer.

När Suzanne började i skolan fick Ingalill jobb på ett företag mitt inne i Göteborg som konstruerade och ritade storkök (Wåhlstam AB?). Suzanne var då dagbarn hos en grannfamilj, Börje o Carina Erixon.

När vi flyttade hem till Karlskoga 1981, började Ingalill jobba på Bofors Byggnadsavdelning som ritare.
1985 började Ingalill att arbeta som kanslist på golfklubben då men där börjat att använda datorer för sin bokföring och administration, mest som ideellt arbete.
1987 blev hon uppsagd från Bofors.
Efter en tid startade Ingalill ett eget företag Scann-Data. Företaget jobbade med s.k. desktop publishing på Macintoshdatorer och skapade reklamblad, broschyrer och tidningar. Hon scannade också in gamla pappersdokument och överförde dessa till digitala filer. Företaget startade i hemmet för att sedan flytta till en lokal på Bohultsgatan och senare till villa Ekeliden vid centralplan i Kga.

1988 tog Ingalill studentexamen efter 2 års studier på Komvux.

 

 

 

1992 blev Ingalill opererad för tarmvred och man sydde inte ihop såret utan det skulle läka ut ”inifrån” av sig själv.

1994 när hon skulle fylla 50 år blev Ingalill sjuk igen, hon firade sin 50-års dag på IVA. Hennes hjärtläkare hette Siv Andersson. Efter 2 dagar i respirator fick hon en tillfällig stomi.Efter ca 1 år lades hon in för att lägga tillbaka stomin, men Ingalill ångrade sig sent på kvällen dagen före operation, så vi tog bort infarten i armen och åkte hem.

1997 hade vi bokat en resa till Irland, men någon månad innan vi skulle åka blev hon sjuk blev åderlåten på blod då det var för tjockt. Hon fick inte flyga för doktorn så den semestern var vi hemma i stället i vårt nya hus på Näckrosvägen.

Året därpå fick Ingalill syrgas i hemmet via en syrgas-koncentrator för att hålla blodvärdet på låg nivå.  Samtidigt fick hon er elrullstol för att orka röra sig ute bland folk.
Det fungerade bra med rullstolen och syrgasen, vi lade in ett antal syrgastuber i bilen och kunde resa runt och även på en semestertripp till Skåne 1999 där vi hyrde ett litet sommarhus på utanför Ystad.

 

Efter milleniumskiftet åkte Ingalill in och ut på sjukhus ett antal gånger.  2006 fick hon en s.k. BIPAP som hjälpte henne att andas och syresätta sig på nätterna. Vid årsskiftet 2007-2008 var hon väldigt dålig, och vi befarade det värsta. Hennes nya hjärtläkare Katarina Palm kom då fram med en helt ny hjärtmedicin, Tracleer, som var effektiv mot just det hjärtfel Ingalill hade. Tabletterna kostade 500 kr per styck och hon skulle ta två om dagen.


Ingalill levde ganska bra i 3 år till innan hon gick bort. Jag var med henne på sjukhuset den dagen och låg bredvid henne i en extra säng under natten. Hon slutade andas kl 8 den 10 nov 2011.